Annas livsberättelse

Vid 0-5 års ålder trodde jag att jag hade det bra, men när jag var 6 år blev jag lämnad i Thailand hos min moster. Jag kunde inte språket.

När jag var 7 år var jag med om en motorcykelolycka i Thailand. Jag fick sedan komma tillbaka till Sverige och när jag var 8 år gick jag i skolan hemma i Sverige igen. Under den tiden var jag väldigt smal, skolsköterskan blev orolig och lyfte upp det med min pappa. Men trots detta så hände inget mer.

9-14 år blev jag sexuellt utnyttjad och våldtagen av en grupp "vänner", som jag lärt känna i stan. När jag var yngre spenderade jag mycket tid inne i stan, för att inte vara ensam. Mina föräldrar brydde sig inte om var jag befann mig, jag kunde vara borta i flera dagar utan att de oroade sig. Under denna tid hände det mycket, jag fick ofta redan som 9-årig tjata till mig pengar så att jag kunde köpa mat. När jag fyllt 10 år, fick min pappa en stroke och jag blev ännu mer ensam. Jag tog hand om min pappa själv och utvecklade sedan självskadebeteende. Min mamma började även att psykiskt misshandla mig mer. När jag fyllde 12 år, kom mamma inte på min födelsedag. Jag pratade med skolsköterskan i skolan om att jag alltid var ensam, att jag inte hade kläder som passade och fick tjata till mig pengar hemifrån. Jag berättade även om min mamma och saker som hon brukade säga till mig.

du är inte mitt barn

Skolan gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. På mötet ljög jag och sa att allt är bra, så anmälan lades ned.

Jag var 15 år när min pappa dog, mammas misshandel blev värre. Jag mådde jättedåligt och ville ta mitt liv, så blev inlagd på psyket. Efter tre månader blev jag utskriven och fick flytta till ett jour-hem. Där lärde jag mig att min uppväxt inte var okej. Mitt jour-hem blev sedan till mitt familjehem och jag fick stanna kvar. Vid 18 års ålder bodde jag kvar hos familjehemmet, jag började minnas mer av mina barndoms trauman, gick i terapi och började att läka.