Jag är glad att vi överlevde

Jag är född i Iran, men mina föräldrar är från Afghanistan. När jag var 14 år blev det problem, vi utsattes dagligen för rasism och det gjorde att vi behövde fly. Jag och min familj försökte ta oss från Iran, till ett tryggare land. Flykten från Iran började med att vi åkte bil till i närheten av Turkiet, därifrån tog vi en båt till Grekland. Vi var en vecka i Grekland, för vi behövde hitta någon person som kunde visa oss vägen vidare. Vi fick hjälp genom en lastbil att ta oss till Österrike, därifrån åkte vi till Sverige.

Flykten tog väldigt lång tid och det var en lång väg, både till fots, med båt och bil. Hela flykten tog oss 45 dagar. När vi nådde Sverige var jag väldigt trött, men glad att vi överlevt. Vi befann oss i Malmö och resan fortsatte med buss till Skellefteå. Det första vi gjorde när vi kom fram, var att gå till Migrationsverket med hopp om att dem kunde ge oss tillfälligt boende. I Skellefteå var vi ungefär en vecka, sedan hade Migrationsverket hittat en ny kommun till oss att flytta till, Farsta i Stockholm. Jag minns inte exakt allt, men någon gång därefter fick jag flytta till mitt första familjehem i Kallhäll. Det hemmet var inte alls bra, familjehemspappan lämnade oss ensamma och reste iväg utomlands. Det var en gång hans son tittade till oss och en annan gång kom socialtjänsten på oväntat besök. Dem såg hur vi hade det och blev väldigt arga. Detta resulterade i att jag blev förflyttad till ett nytt familjehem, i Uppsala. I detta hem bodde jag 10 månader och jag fick även börja skolan. Jag trivdes jättebra, men socialtjänsten var inte nöjda och jag fick flytta ytterligare en gång till, denna gången till Stockholm.

I Stockholm blev jag förflyttad till ett flyktingboende, alla var flyktingar som bodde där. De gav oss 500 kronor i veckan till att kunna köpa mat. Alla var snälla mot varandra, men det var en del orättvisor bland ungdomarna. Under denna tid gick jag även i skolan. Men jag kände mig inte helt trygg, så jag fick flytta till ett familjehem. Men där stannade jag bara en månad, dem var inte bra. De vuxna tog inte ansvar, de brydde sig inte om mig. Jag berättade allt för min socialtjänst handläggare, då tittade de efter ett nytt hem till mig och så flyttade jag vidare, i Stockholm. I det hemmet var det jättebra, men jag mådde inte alls bra, då en vän nyligen tagit livet av sig. Jag skolkade mycket och hade det kaos i mitt rum. Jag var där i 6 månader, sen bestämde min socialtjänst att jag skulle få flytta till ett annat boende. Det var en lägenhet med personal, men jag blev sämre i mitt mående och ångesten tog över. Jag förstörde lägenheten, skar mig, skolkade och kunde inte sova på nätterna. Efter ett hot, sa min socialtjänst handläggare att detta inte går och blev förflyttad till ett HVB-hem.

På HVB-hemmet bodde jag i 1 år och 8 månader, där var det jättebra. Jag fick äntligen hjälp, två psykologer som jag kunde prata med och bearbeta saker. Jag fick även diagnosen autism. Skolan återvände jag till, jag skötte mig och allting gick bra. Min socialtjänst hade lovat mig, att om jag skötte mig så skulle jag få en lägenhet. Jag gjorde allt de bad mig om och idag har jag precis flyttat till min egna lägenhet. Idag mår jag okej, pandemin förstör just nu min framtid, ingen skola osv. Jag hoppas att jag om tre år tagit examen från handelsprogrammet.